Österfärnebos historia

Österfärnebo är en mycket gammal bygd. Den kom så sakta upp ur havet för flera tusen år sedan och åsen som stack upp ur havet blev då början till Tidernas väg, den urgamla vägen från inre Norrland till Mälaren. Den första kända bosättningen är en stenåldersby i Ista. Det ska ha funnits en kyrka och präst redan på 1200-talet. Den lilla  medeltidskyrkan som fanns revs omkring 1820 för att ge plats åt en större nybyggd kyrka.

Österfärnebos gamla sockensigill har en dramatisk historia. Sigillstampen användes från början av 1600-talet till 1813. Natten mellan den 13 och 14 juni 1813 gjordes inbrott i kyrkan och sigillstampen i koppar försvann tillsammans med kyrksilvret. Lantbrukaren Alf Persson i Vreta i Österfärnebo hade som liten pojke hört sin far berätta en sägen om nedgrävt kyrksilver nära "Trekanten".

Gamla sägner kan ibland visa sig vara sanna och vid grävning 1956 på det aktuella området hittade man sockensigillet av den då vuxne pojken. Sanningshalten i sägnen bevisades och socknen fick tillbaka sitt gamla sigill efter 143 år i jorden! 

Det äldsta kända sockensigillet från 1600-talet har i sigillbilden ett medeltida sakramentskåp som bars i procession under den katolska tiden. Sigillbilden visar alltså inte det torn som avbildas i Valdemar Lindholms sockenkrönika 1932 där det felaktigt påstås att sigillet härrör från 1400-talet. Kommunvapnet fastställdes 1965 med utgångspunkt från 1600-talssigillet och visar "I fält av silver ett rött sakramentskåp med dörrbeslag av guld mellan två åttauddiga röda stjärnor". Andra har tolkat bilden som en färja och menat att det kunde symbolisera Österfärnebos läge vid Dalälven, ett färjeställe över till Svealand.